Nattrafiken

Gårdagen började soft med massa film, sen drog jag till josse och ölade som en jävel. Det var den godaste återställaren jag haft på länge. Vi drog oss ner till village och där spelade en massa band, lite emo, lite synth, lite metal. Jag stortrivdes knappast. Efter ca tre timmar av ren pina så ringde daniel och slutade jobba, vi fick tag på röka, köpte massa godis, åkte hem till mig och gick i två meter hög snö och väl hemma hos mig hade vi fnissattacker i ca två-tre timmar. Idag har jag nästan träningsvärk. Jag har glömt att ta alla min piller idag, känns inte bra. Hah tror jag känner mig lite labil.
Det verkar som att det bär av till göteborg på fredag. Det känns lite konstigt. Ibland bra, ibland fel. Jag vet inte vad som kommer hända. Jag kan inte säga mycket om hur jag mår, jag är mest bedövad och i någon slags dimma, en oändlig en.
Jag har ont i magen och har inte duschat på fem dagar. Apatin dunkar i tinningen. Ögonen är dunkla av förträngning och förnekelse. Min barndom börjar suddas ut, jag minns mindre och mindre. Det är inte särskilt praktiskt nu när alla analyserar mitt psyke och ska gå till "botten" med saken och ta reda på dess "rötter". Och där sitter jag, med bara ett uttryckslöst ansikte och inga ord i min mun. Jag gör det inte lätt för mig själv. Jag önskar jag kunde sätta ord på allt som jagar mig. På det som håller mig uppe om nätterna. På allt som varit och som ska komma. På det som snurrar i mitt huvud och värker i min mage. Det verkar som att det enda jag kan sätta ord på är min brist på dom. Vilken ironi.