something so wild turned into paper

ibland är bara allt så fulländat. i en märklig kombination av apati, acceptans, vidöppna ögon och successiv utveckling. med en nypa kall och överraskande höst så ser allt så kristallklart ut. från en evighetsbuss med utsikt över fält och skogar långt bort, med skärande lugnande musik i hörlurarna och ett lugn i blicken och allt den uppfattar. gåshud och rysningar som får mig att sjunka ner i det rödrandiga sätet där så många ändor parkerat påväg någon annanstans. i ett tillstånd av inre bubblande extas känner jag mig som en pionjär i bussresandet och höstupptäckandet, en äventyrslysten conquistador. en minst sagt välbekant röst viskar att det inte finns något vägen inte kan läka. i denna stund på evighetsbussen vet jag vad som påstås. i en bil med personer jag kan skatta mig lycklig att ha nära mig, i ett tåg i ett främmande land. på resande fot förstår jag vad som händer runt omkring mig. på resande fot kan jag se med fågelperspektiv över det abstrakta såväl som det konkreta. ett grepp sällan skådat för mitt medvetande uppenbarar sig, ett grepp om sakers funktion och plats i världen. min idé och uppmaning att åka på transsibiriska järnvägen är därför otroligt överväldigande. att se moskva dag 1 och färdas 1000 mil genom byar, berg, vildmark, bajkalsjöns stränder, rysk-kinesiska gränsen, öken, majs- och risfält för att dag 7 komma fram till peking. det terapeutiska inflytande resan antagligen skulle ha är ofattbar. jag märker mer och mer att jag verkligen stretar bortåt. en studietid i krakow känns oundviklig numera. som att jag helt enkelt måste dit, som att någonting där väntar på mig och vill att jag ska upptäcka och andas in allt som finns i dess lungor. om det inte blir av så hamnar jag på konstskolan, bekväm sträcka, bekväm utbildning, bekvämt csn-bidrag, bekväma människor och bekväma krav. men på andra sidan östersjön finns en stimulans i miljöförändringen som lockar. där finns ett hus som kan bli hem. jag tror det är värt ett försök.