Vardagsförundran

Västerås känns som en sagostad idag. Vädret växlar, över hela stan flyger vita tussar och människors ansikten verkar ha något säreget över sig. Kanske är det bara mitt intryck. Märkligt vilket filter man råkar ha på sinnesintrycken. Igår kändes saker rätt hopplösa och jag var lealös och kände mig gammal. Idag finns en annan värld omkring mig. Men idag har jag fått mina humörsvängningar bekräftade, min förvirring kring människor och min påtagliga frustration. Vart allt kommer ifrån, på ett sätt. Varför jag distanserar mig, varför jag sällan förstår min roll i en situation och varför jag aldrig lär mig. Skönt att kunna skylla på något men fan vilket jävla handikapp. Man blir ju bekymrad bara av att tänka på det. Tänker på när jag började gå till en psykolog för första gången, när man drog upp gammalt skrot och man bara ältade och överanalyserade allt som var fel. Men idag känns det mindre problematiskt, och mer som ett karaktärsdrag som jag försöker ta till mig. Trots allt, vad är en människa utan lite melankoli och misströstan. Inte vill jag vara den iallafall.