Nattrafiken

Det gnager lite på mig. Vad gick fel på nyårsafton? Vart svängde vi fel. När jag lämnade dig på bussen idag och vandrade hem tänkte jag bara på dig. Och att jag aldrig vill ha någon annan och det är klart att jag är okej med den här in-public-grejen. Men jag hoppas du har lite förståelse för min reaktion. Jag är helt galen i dig och jag vill röra dig hela tiden, och när du lix backar. När du lutar tillbaka huvudet och ger mig en sån där anklagande min, som jag kan tänka mig att du hade gett mig om jag försökt kyssa dig tre år sen. Ja det skär i mig för det känns som obesvarad kärlek.
Någonting inom mig tror hårt på att inget av det här hade hänt om inte du hade beklagat dig över hur misslyckad nyårsafton är varje år. Någonting inom mig tror att vi kunde ha haft roligt, pratat, skrattat, dansat och bara gjort det bästa av kvällen. Men som att du nästan la en förbannelse över kvällen med dina ord.

[Jag ryser när du kallar mig dramaqueen och att jag kräver bekräftelse]
När du sa att du är allt annat än vad jag söker så undrade jag lite vem det är som är dramatisk.
Dessutom hur vet du vad jag behöver eller söker.
Du sa flera saker som gjorde riktigt ont. som nu lix har bosatt sig i min mage som någon slags liten oro. Tog fem tabletter två timmar sen och oron är nära och sömnen långt borta. Det är något som gnager på min fingrar, mina axlar och mina ben. Något som kliar. Jag kan inte få bort det kan inte få någon jävla lugn och ro. Någonting vrider och kvider i min mage och jag orkar inte. Jag orkar inte med den här oron och dom här dagliga ångestattackerna, alla tunga stenar i min kropp och mina fingrar som aldrig får någon ro och bara vill klämma sönder någonting. Den tunga klumpen i halsen som aldrig försvinner utan för min röst att förtvina och tyna bort. Kanske är jag dramatisk. Men det är antagligen eftersom allt känns så otroligt otroligt otroligt banalt och trivialt och de känslor och saker som existerar inom mig blir så förstärkta. Som att jag tar tag i stunden och känner in mig i känslan och måste leva ut den till hundra. Jag har inte den synen på mig själv. Dramatisk. Det här är ingenting du ska ta åt dig av det är bara lite spring cleaning, själarensning, uttömning. Avreagering. Utagerande.
Något av de få saker jag kan räkna med nuförtiden är din närvaro. Att den läker och är ett mjukt plåster. Och det är klart att jag blir illa berörd när du inte vill bekräfta din närvaro. När du bara flyter iväg, ser varken mig eller något annat runtomkring. Kanske är det personlig bekräftelse jag "kräver", jag vet inte. Jag vet varken ut eller in. Din frånvaro, både mentalt och fysiskt, gör mig förvirrad och förirrad.
Du har antagligen rätt om mig. Ett halvår sen skulle jag aldrig lagt ut något såhär känsligt på internet. Jag står inte ut med mig själv och min självmedömkan. Det är äcklande. Det är med avsmak för mig själv jag skriver det här. Jag älskar dig och förlåt. Jag vet att du behöver få vara dig och att du inte kommer ändras men ändå envisas jag.
JvS