SÄRTANTER SÄRGAMLINGAR SÄRSKOLA SÄRLIV SÄRVÄDER SÄRKÄNSLA FRUSTRATION OCH AGGRESSION NU GÅR JAG OCH SLÅR MIG I VÄGGEN FÖR AAAHR JAG HAAAAATAR

Nya Bright Eyes skivan är mrrhmmmmm. Speciellt Tourist Trap, det myser i hela magen på mig och det pirrar ut i fingertopparna. Jag har satt igång infravärmen på balkongen så det kommer bli varmt där, och te och snart ska jag sitta ut förmiddagen där. Igår var en konstig dag, jag minns inte alls vad jag har gjort. Eller jo fika och bup. Men inga detaljer. Jaja jag har lagt ner massa piller utan att ha pratat med homofobiska psykiatrikern, känns inte särskilt stabilt måste jag erkänna. Jag har skärt ner så pass mycket som till bara ett piller om dagen. Det får jag ändå antagligen byta ut snart till något annat eftersom att det efter två månader märks knappt nån skillnad. Om saker inte är värre.
Men jag menar livet är ju finfint.

Igår var brabrabra ih, chill och mys hemma hos my sen asbra spelningar, jag glömmer ibland att västerås faktiskt har skitbra band. Sen satt vi på stugan i timmar, sen kom daniel och vi drog till karlssons och drack en massa massa öl och tog det lugnt. Karlssons är bäst efter stängningstid, alla tog av sig förkläderna, satte sig ner, tog en öl, rökte och chillade. Det var så avslappnat och skönt och brabra. Jag pratade nyss med rasmus och han och vera hade suttit på akuten i sthlm sen ett imorse, haha lyckat.
Lite conor update, jag har hittat massa skivor som conor gjorde när han var tolv-tretton. Han har världens babyröst men sjunger om död och ångest och lögner och mhrr allt det där som han kan sätta ord på. Han blir en hjälte mer och mer för mig. Han bara stiger och stiger i höjderna, han är ett jävla geni, om jag någonsin tvivlade på honom så har alla tvivel försvunnit nu. Tolv år och så jävla mycket mer sångskrivare än jag någonsin kommer bli.

I never planned on this but its the way it goes
and now it all seems so familiar like pages turned on calendars
we get the same twelve months to fuck things up -year after year-
and i can't believe how down i am
like the well i'm being lowered in, now water stops,
the bucket drops us farther and farther down

But you'll get that feeling back,
you just need sometime to drink
and so i'll fill my gut with that blood red wine
until my insides swim and my veins unwind.
I'll be lying there in that hot white air once
that something is gone it might never reappear.

Idag blir en UKMdag med my, och det ska bli en bra dag har jag bestämt. Jag är bitter på rasmus som åkt iväg till sthlm med min älskade plattång. Så mitt hår lever sitt egna lilla liv just nu, det är vilt och självständigt. Den här dagen so far har jag ägnat åt att prata massor med min mamma, lärt henne ladda ner filmer, rökt och druckit en massa massa te. Det är familjebråk på g, min morbror har tydligen en älskarinna enligt den gamla släkten ute på landet, morbror och mormor pratar inte överhuvudtaget och min mamma får leka medlare över havet. Det är lika med många livliga, högljudda bråk på telefon. Btw, jag älskar min musiklärare. Vi ska spendera 3x2,5timmariveckan med akustisk gitarr. Och hon lär mig faktiskt något. Jag har självklart tagit mig an en högt avancerad bright eyes låt, det låter väl skit just nu men jag tror det tar sig. Igår fick jag min feta lön och jag vet exakt vad den ska gå till. Jag har beställt URF biljetter, det kommer bli bra. Jag har redan fått sommarjobb på Tre små hus, jag kommer få jobba natt vilket innebär ännu fetare lön. Daniel kanske fixar helgjobb på Falkenbergskvarnen, det är totalkaos där = jag kan fucka upp saker och ting = perfekta jobbet!
Niklas försöker hooka upp mig med en manodepressiv göteborska, woppei.
Bara en liten update på den här fulbloggen.

Jag vill att hon ska rinna av mig, jag vill att hon ska rinna ur mitt huvud, av min kropp.
Jag vill aldrig mer känna henne jag vill aldrig känna någon mer. Jag vill ruttna, förtvina och försvinna.

Hon har glömt mig nu. På riktigt. Jag kommer antagligen aldrig mer få höra hennes mjuka röst på telefon. Hennes fniss och alla dom där små sakerna som jag vet att hon gör. De senaste två veckorna har varit en parad av alkohol och droger. Jag ska nog fortsätta på det sättet. Ett fint sätt att bedöva sig på. Jag hade planer på att reda ut mig själv, "ööööppna mig för någon", bli varm, lätt och fri. Men jag skiter i det. Jag kan ta det när jag är 25, jobbar kvar på hemtjänsten och får sammabrott och blir förtidspensionerad. Men tills dess är min mening att bedöva mig själv, förtränga, låtsas. Jag trivs med introverta jag. Det funkar så bra, ingen behöver komma in då. Ingen förväntar sig öppenhjärtade redovisningar. Jag trivs.

Ja jag skulle spolat tillbaka tiden. Till den tiden när du var untouchable och jag var bara en liten flicka som inte insåg vad kärlek gick ut på. Jag vet inte om jag än vet det men det rör mig inte. Det berör mig inte.

Idag vaknade jag fem gånger under natten, lika kallsvettig varje gång. Idag blir ännu en dag som rinner ut i sanden. Jag orkar inte.

FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCKFUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK
Igår kom jag på en sak, och det slog mig hårt i magen.

Idag är en stor dag för det är HEROESDAAAAG! jag och daniel har väntat på avsnitt nummer 12 i nästan två månader. Helt sjukt. Jag har viktiga saker som jag måste berätta för J men som vanligt hinner jag inte ens med mig själv. Och jag kan inte ringa av vissa anledningar. T.ex. hur hennes röst får mig att smälta och hur lätt hon övertalar mig till saker. Och J: Få inga knivar i magen nu för det är inget att oroa sig för. Dessutom: sluta få knivar pga mig! Jag saknar dig katten. Idag har jag både jobbat, varit hos rasmus och fikat, varit i skolan, pratat med min fascist till Id lärare, kommit hem och kollat på film och snart ska jag iväg till daniel. Ändå känns det som att jag bara stått vid sidan om och tittat på när allting går i ultrarapid (och jag hade inga veckor inga dar, bara en röra av massa tid). Fan ta den där låten som var så J för två år sen.
hon var allt, hon var sin
hon var den vackraste person jag hade träffat någonsin
bli kvar här med mig, bli kvar här med mig
vi behöver ingenting om vi kan starta på noll
men jag har ett rum några kvarter härifrån
hon sa: ta min hand, jag följer dig
vi ska åt samma håll, härifrån

Den texten var drömmar och längtan
nu ser jag tillbaka med lite nostalgi
men mest, tunga armar och pulserande huvud.

Gårdagen började soft med massa film, sen drog jag till josse och ölade som en jävel. Det var den godaste återställaren jag haft på länge. Vi drog oss ner till village och där spelade en massa band, lite emo, lite synth, lite metal. Jag stortrivdes knappast. Efter ca tre timmar av ren pina så ringde daniel och slutade jobba, vi fick tag på röka, köpte massa godis, åkte hem till mig och gick i två meter hög snö och väl hemma hos mig hade vi fnissattacker i ca två-tre timmar. Idag har jag nästan träningsvärk. Jag har glömt att ta alla min piller idag, känns inte bra. Hah tror jag känner mig lite labil.
Det verkar som att det bär av till göteborg på fredag. Det känns lite konstigt. Ibland bra, ibland fel. Jag vet inte vad som kommer hända. Jag kan inte säga mycket om hur jag mår, jag är mest bedövad och i någon slags dimma, en oändlig en.
Jag har ont i magen och har inte duschat på fem dagar. Apatin dunkar i tinningen. Ögonen är dunkla av förträngning och förnekelse. Min barndom börjar suddas ut, jag minns mindre och mindre. Det är inte särskilt praktiskt nu när alla analyserar mitt psyke och ska gå till "botten" med saken och ta reda på dess "rötter". Och där sitter jag, med bara ett uttryckslöst ansikte och inga ord i min mun. Jag gör det inte lätt för mig själv. Jag önskar jag kunde sätta ord på allt som jagar mig. På det som håller mig uppe om nätterna. På allt som varit och som ska komma. På det som snurrar i mitt huvud och värker i min mage. Det verkar som att det enda jag kan sätta ord på är min brist på dom. Vilken ironi.

Igår ringde min polska, homofobiska psykiatriker med resultat från blodproven jag tog förra veckan. Jag har tydligen inte brist på vitaminer eller hormoner eller levergrejs eller vad mer dom skulle undersöka. Woppeeey. Vodkan sitter fortfarande i blodet/hjärnan och gör mig snurrig och suddig. Den här bloggen är så ful och värdelös så det gör ont i mig.
Dagens:
Hår: Flottigt och ruffsigt
Kläder: linne kallingar och vit palestinare(för gamla tiders skull)
Film: Faster pussycat! kill! kill!
Artist: Sufjan Stevens
Mat: Ris med tomatsås och oliiiiver
Cigg: L&M LIGHT!!!
Psykiska tillstånd: Bedövad
Fysiska tillstånd: Fet
Emotionella tillstånd: ---

Jag är så tragisk så jag vill cutta mig
Jag pallar inte att vara djup och granskande och utreda min "kriiiiis"
nu går jag och lägger mig

Jag vaknade för någon timma sen och är fortfarande dygnrak, jag vet fan inte hur mycket ren sprit jag drack igår. Gårdagen var bara äcklig äcklig äcklig men rolig tills den andra sjuttisen kom. Nu vill jag bara avlida men mamma vill gå på bio med mig. Uh ursäkta mig men jag tror jag föredrar att spendera hela dagen i min stora mjuka varma säng.

Jag är helt yr i huvudet eftersom jag tog piller lite för sent när jag visste att jag skulle upp tidigt och nu har jag sovit en timma extra men skulle ändå behöva fyra till, yr yr yr. Jag har druckit mitt te och nu ska jag iväg till bussen och ta en kall härlig rök på vägen. Mitt hår är snyggt för en gångs skull. woha.

Nu är dagen sådär. Väldigt sådär. Som vanligt efter en kväll hos B. Åh jag fattar inte varför fortsätter jag gå dit. Jag orkar inte med dom här dagarna längre.
Jag och daniel skulle skriva ett brev till b idag men självklart hann vi inte.
Så jävla tragiskt.

Dagens:
Snow Patrol - Chocolate
Carla Bruni - Raphaël
Sufjan Stevens - The Pick-Up
[Jag kämpar hårt för att komma ur min bright eyes dvala]

Men okej Dagens BE:
Bright Eyes - On My Way To Work
Bright Eyes - Black Comedy
Bright Eyes - The Biggest Lie
Bright Eyes - Untitled
Bright Eyes - Like Billy Budd or Cyrano de Bergerac
Bright Eyes - The Awful Sweetness Of Escaping Sweat
+ några femtio till men det är ju självklart

Idag är allt bra. På något sätt. Nu har jag inte tid att blogga igen, jag ska springa iväg till daniel och kolla på film/skriva brev. Sen röka dricka te det gamla vanliga. Idag var jag på biblioteket för första gången på två år tror jag. hoho.
PUSS&KRAM nu springer jag

snälla, sluta tro att du känner mig och vet allt.

Det stör mig när du tolkar mina ord på ditt sätt. Gör allt så fel och framförallt ditt fel. På ett så anklagande sätt. Jag borde antagligen sluta blogga, det blir tom fel här.

Jag vill försvinna någonstans. Resa bort kanske. Bara vara ingen i ingemansland. Inte känna någon, inte vara någon.
Jag är så jävla yr hela tiden och försvinner i mig själv. Som att jag somnar in med öppna ögon.
Igår somnade jag med kläderna på, en halvtänd cigg, tända ljus och öppet fönster. Idag vaknade jag kallsvettig i kalla kläder, med fimpar över sängen, och ljusen hade brunnit upp. Jag vet inte hur det gick till.
Jag tänker för mycket, alla dessa existenciella frågor pinar mig. Jag blir arg på mig själv för att jag vrider och vänder mig i min frågesättning av min egen existens. Fan inget blir rätt. Jag. uh. INGET BLIR RÄTT NÄR JAG FÖRSÖKER TRÄNGA UT DET! Så jävla ambivalent, för mycket för mitt eget bästa. Jag kan inte skriva ordentligt. Jag väntar på en ljus stund k!

Nu ska jag snart iväg och repa, det var över två månader sen sist.
Och ännu en gång har en hel dag runnit ur mitt grepp. Jag vill bara stanna upp, släppa allt och glömma mig själv.

Idag är en väldigt upp&ner dag fast jag spenderat den i min säng rökandes. Men jag har tom lyckats teckna! Och det måste ha varit två år sen jag gjorde det. Bara sådär. Det blev väldigt halvdant men ändå. Det är tydligen en effekt av det stora D:et. Min omöjlighet att teckna, läsa och skriva. Att överhuvudtaget hänge mig hundra procent till en aktion. Enligt min psykiatriker har jag varit i en D i tre-fyra år. kanske mer t.o.m.
Jag jobbar så mycket med mig själv att jag inte ens klarar av skolan eller kärlek. Men jag är så trött på det. Jag orkar inte med mig själv snart.
Igår slog det mig, jag fantiserar om min egen undergång. Och det är en ond cirkel.
Äsch jag orkar inte skriva utredande. Ni får nöja er med fulblogg!

Choose an artist (or band) and answer only in song TITLES by that artist: Bright Eyes duh

Are you male or female: emily, sing something sweet
Describe yourself: false advertising
How do some people feel about you: something vague
How do you feel about yourself: i must belong somewhere
Describe your ex girlfriend: oh, you are the roots that sleep beneath my feet and hold the earth in place
Describe where you want to be: north of the city
Describe what you want to be: a celebration upon completion
Describe what you want: another travelin song
Describe how you live: on my way to work
Describe how you love: perfect sonnet
Share a few words of wisdom: go find yourself a dry place

Tiden räcker inte till idag
Självklart har jag spenderat hela dagen med att tänka på en viss person. Och på något sätt lyckas jag varje dag sätta på sexan sådär runt elvaslaget. Idag kändes det lite extra när det var bensdödavsnittet som fick mig att gråta för länge sen. Idag märkte jag den där låten, jag blev som smör i solsken och log för mig själv. Blev nästan fnittrig. Sen när Kelso kallade advokaten för garfunkel så såg jag det framför mig, hur jag skulle pipa till och hon skulle ge mig det där luriga leendet som sa: getsyourhandsofmyobsessionandgetyourown! på ett fint och kärleksfullt sätt såklart.
Idag var jag på sjukhuset och fick en ny kontaktperson som under en timma lyckades klämma fram mer ur mig än en viss psykolog kunde på fem veckor. Jag gillar henne. Dessutom fikade jag med niklas, vi har inte setts på sex veckor. Fan vad tiden går fort men ändå står still. Jag får inget grepp om den. Tiden alltså.
Min senaste hobby är flatfilmer, varje dag ny film. Idag när jag kollade på random tv för första gången på två veckor så var det en random heterokyss och jag blev äcklad! hoh rolig och njutbar hjärntvättning (tummen upp).
Men nu hinner jag inte blogga mer. GHRR VAD TIDEN RINNER UR MINA HÄNDER! Hal jävel.
Men imorgon borde jag ha en hel ledig dag så jag ska ta tag och skriva något långt och utredande och nyttigt. ehrr ja.

det har varit en helvetesnatt och en väldigt sömnlös natt. Nu borde jag ta mig tid att skriva ett långt inlägg men jag hinner inte för jag ska vara på sjukhuset om ca en halvtimma. P&K du :*

Det är alla om och men som gör det här så.. olidligt.

för att allt ska va sant kommer det bräcka nån

för inne i min själ är statusen läktarvåld

Hej hoppas du tänker på mig
för jag tänker hela tiden ja du känner väl mig
jag gråter blod av en ständig längtan
känns som jag väntar på en dödsdom helt ensam

jag vill iväg dit mina rötter är
men nån har asfalterat fast mina fötter här
jag är trött på det mesta kan nån lätta på trycket
sitter i en cell och du har kastat bort nyckeln

sympati fan jag vet hur det funkar
alla ger mig vatten när jag ligger här och drunknar
tack för hjälpen inget mer för all del
jag ser i dina ögon som liknar korallrev

hur underbar du var ingenting jag törs nudda
ett mästerverk på två ben, guds förstfödda
det var tungt vi gick mot en svår död
du var min diamant under min kolhög

varje dag var jul och jag lånade tiden
ville vakna upp å se dig sova brevid mig
bästa presenten en man kunde få
dig vid min sida det måste du förstå

för att allt ska va sant kommer det bräcka nån
för inne i min själ är statusen läktarvåld

fyfan, vill inte spela nån martyr
min tomma blick jag känner mig som en staty
frågetecken, vet inte hur min dag slutar
men leendet från dig borra genom titanmurar

de gav mig kraft ett blänkade pärlhalsband
du gick så elegant bara svävade fram
när du tog mig i din famn kände jag mig allsmäktig
tanken om ett liv utan dig gör mig kallsvettig

var i himmelriket hade nyss blivit kung
men nu super jag mig full å grinar vid livetsbrunn
världen känns så liten liten som en ärta
hur kan din lilla kropp bära ett så stort hjärta

Det har gnagit och bitit i mina fingrar men jag ska försöka att inte skriva om dig. Men jag är glad att du ringde. Det är jag. Och jag är glad att du gav mig din blogg. Det lättar. Så jag har någon slags kontakt med dig, men ändå utan att ha det. På riktigt. Ja. Och nej jag fegar inte ur. Antagligen är det att stort misstag att komma till dig men jag skiter i det totalt. Jag skiter i vad folk säger och tycker, vad dom rådger. Jag vill bara vara nära dig, även om det inte blir som förut. Kanske kan vi bli närmare. Kanske bara skadar det. Jag vet inte. Och därför struntar jag i det. För om jag inte skulle få träffa dig, vet jag inte vad som skulle kunna bli. Vara. Eller ja. Allt blir så invecklat så fort jag försöker tränga ur det ur mitt huvud. Det vore mest simpelt om jag lät det ligga, damma och förtränga. Men det tänker jag inte göra.

Och Btw.. förlåt för igår.

You are the roots that sleep beneath my feet,

and hold the earth in place.

Each time a faucet opens, words are spoken,

the water runs away, and I hear your name.

No, nothing has changed.

Jag vet inte vad som händer. De senaste dagarna har varit en enda kaosröra av yrsel, sömn och cigaretter. Den personen jag älskat som jag aldrig trodde jag kunde, har avbrutit kontakten med mig totalt. Helt och hållet. Jag väntar på ett samtal eller ett sms som ska göra allting bra men någonstans vet jag att det aldrig kommer. Det blir inte bra. Det ordnar sig inte. DET GÖR DET INTE! Jag vill slå slå slå banka tills någonting fint blöder. Men det är nog bäst såhär. Hon går vidare fint. Skaffar någon ny. Medans jag vrider mig i bitterhet och ilska. Jag vill få något slags avslut. Det kom plötsligt, jag trodde faktiskt inte det skulle ta slut. Men bara sådär: Det funkar inte längre.
Jag vet inte
Jag vet inte
Jag vet inte
Jag vet inte
Jag vet inte
Jag vet inte
Jag vet inte
Jag vet inte
vad som händer
Jag har varit duktig på att förtränga
Fast dom här dagarna har känts som evigheter. Varje dag har varit ett liv för sig, utan hållplats, utan ändstation. Utan ett ord från henne.
Alla är så oroliga för mig. Jag vill bara skrika. Jag drunknar i löften, sjukhustider och måsten.
När tar det slut?

Min säng mitt täcke min kudde luktar som hon. Mrrr <3

Det gnager lite på mig. Vad gick fel på nyårsafton? Vart svängde vi fel. När jag lämnade dig på bussen idag och vandrade hem tänkte jag bara på dig. Och att jag aldrig vill ha någon annan och det är klart att jag är okej med den här in-public-grejen. Men jag hoppas du har lite förståelse för min reaktion. Jag är helt galen i dig och jag vill röra dig hela tiden, och när du lix backar. När du lutar tillbaka huvudet och ger mig en sån där anklagande min, som jag kan tänka mig att du hade gett mig om jag försökt kyssa dig tre år sen. Ja det skär i mig för det känns som obesvarad kärlek.
Någonting inom mig tror hårt på att inget av det här hade hänt om inte du hade beklagat dig över hur misslyckad nyårsafton är varje år. Någonting inom mig tror att vi kunde ha haft roligt, pratat, skrattat, dansat och bara gjort det bästa av kvällen. Men som att du nästan la en förbannelse över kvällen med dina ord.

[Jag ryser när du kallar mig dramaqueen och att jag kräver bekräftelse]
När du sa att du är allt annat än vad jag söker så undrade jag lite vem det är som är dramatisk.
Dessutom hur vet du vad jag behöver eller söker.
Du sa flera saker som gjorde riktigt ont. som nu lix har bosatt sig i min mage som någon slags liten oro. Tog fem tabletter två timmar sen och oron är nära och sömnen långt borta. Det är något som gnager på min fingrar, mina axlar och mina ben. Något som kliar. Jag kan inte få bort det kan inte få någon jävla lugn och ro. Någonting vrider och kvider i min mage och jag orkar inte. Jag orkar inte med den här oron och dom här dagliga ångestattackerna, alla tunga stenar i min kropp och mina fingrar som aldrig får någon ro och bara vill klämma sönder någonting. Den tunga klumpen i halsen som aldrig försvinner utan för min röst att förtvina och tyna bort. Kanske är jag dramatisk. Men det är antagligen eftersom allt känns så otroligt otroligt otroligt banalt och trivialt och de känslor och saker som existerar inom mig blir så förstärkta. Som att jag tar tag i stunden och känner in mig i känslan och måste leva ut den till hundra. Jag har inte den synen på mig själv. Dramatisk. Det här är ingenting du ska ta åt dig av det är bara lite spring cleaning, själarensning, uttömning. Avreagering. Utagerande.
Något av de få saker jag kan räkna med nuförtiden är din närvaro. Att den läker och är ett mjukt plåster. Och det är klart att jag blir illa berörd när du inte vill bekräfta din närvaro. När du bara flyter iväg, ser varken mig eller något annat runtomkring. Kanske är det personlig bekräftelse jag "kräver", jag vet inte. Jag vet varken ut eller in. Din frånvaro, både mentalt och fysiskt, gör mig förvirrad och förirrad.
Du har antagligen rätt om mig. Ett halvår sen skulle jag aldrig lagt ut något såhär känsligt på internet. Jag står inte ut med mig själv och min självmedömkan. Det är äcklande. Det är med avsmak för mig själv jag skriver det här. Jag älskar dig och förlåt. Jag vet att du behöver få vara dig och att du inte kommer ändras men ändå envisas jag.
JvS