jag är hemma för en uppdatering av livsnödvändigheter. min väska innehåller halva mitt liv. jag har bott några dagar hos freddie ute i skultuna och ikväll ska jag sova hos julia. idag är första riktiga dagen i renoveringen och det är fan kaos och misär. i badrummet finns flera gapande hål där man ser ner i varje lägenhet och ner i källaren och jag som bor längst upp drabbades nästan av höjdskräck. det enda som är orört är mitt rum och det är jag sjukt tacksam för, så jag får en liten fristad. inte mycket till frid dock då massa män hojtar, springer ut och in och hela rummet vibrerar av borrar, ventiler, sugfjonger och allt möjligt. jag är fan glad att jag har vänner som ställer upp med sovplats. men jag har ingen arbetsro och skolan kommer drabbas. jag har även fått säga nej till alla jobbtillfällen så polen blir lidande. eller rättaresagt tiden innan polen för nu måste jag spara extra av det jag inte kommer få i lön. lagom tråkigt, men det enda som pulserar i mina blodådror är polen och längtan att åka dit. har haft lite second thoughts om hur det kommer gå med en så stor grupp, men jag har bestämt mig för att inte gå runt med alla hand i hand och hoppas att dom ser det fina som jag ser. och hur det ska gå med att få plats med sju pers i mormors kommunistblock vette fan. jag får iallafall en ledig dag när alla drar till auschwitz, för jag orkar fan inte dit en tredje gång. andra gången var jobbig nog. och att strosa ensam i krakow är något av det finaste jag vet. fast jag oroar mig för vädret. det är möjligt att det är grått och kallt i en så knepig månad som november. men förhoppningsvis finns lite av höstglädjen kvar.
51 dagar kvar yes!
nu har min fot somnat, det är dags att packa mina grejer och komma ifrån detta elände.

something so wild turned into paper

ibland är bara allt så fulländat. i en märklig kombination av apati, acceptans, vidöppna ögon och successiv utveckling. med en nypa kall och överraskande höst så ser allt så kristallklart ut. från en evighetsbuss med utsikt över fält och skogar långt bort, med skärande lugnande musik i hörlurarna och ett lugn i blicken och allt den uppfattar. gåshud och rysningar som får mig att sjunka ner i det rödrandiga sätet där så många ändor parkerat påväg någon annanstans. i ett tillstånd av inre bubblande extas känner jag mig som en pionjär i bussresandet och höstupptäckandet, en äventyrslysten conquistador. en minst sagt välbekant röst viskar att det inte finns något vägen inte kan läka. i denna stund på evighetsbussen vet jag vad som påstås. i en bil med personer jag kan skatta mig lycklig att ha nära mig, i ett tåg i ett främmande land. på resande fot förstår jag vad som händer runt omkring mig. på resande fot kan jag se med fågelperspektiv över det abstrakta såväl som det konkreta. ett grepp sällan skådat för mitt medvetande uppenbarar sig, ett grepp om sakers funktion och plats i världen. min idé och uppmaning att åka på transsibiriska järnvägen är därför otroligt överväldigande. att se moskva dag 1 och färdas 1000 mil genom byar, berg, vildmark, bajkalsjöns stränder, rysk-kinesiska gränsen, öken, majs- och risfält för att dag 7 komma fram till peking. det terapeutiska inflytande resan antagligen skulle ha är ofattbar. jag märker mer och mer att jag verkligen stretar bortåt. en studietid i krakow känns oundviklig numera. som att jag helt enkelt måste dit, som att någonting där väntar på mig och vill att jag ska upptäcka och andas in allt som finns i dess lungor. om det inte blir av så hamnar jag på konstskolan, bekväm sträcka, bekväm utbildning, bekvämt csn-bidrag, bekväma människor och bekväma krav. men på andra sidan östersjön finns en stimulans i miljöförändringen som lockar. där finns ett hus som kan bli hem. jag tror det är värt ett försök.

"Skulle jag närvara på din begravning
kom jag inte i sörjande kostym.
Höll jag tal, sa jag detta:
Jag har inte ett gott ordatt säga om den här mannen,
jag känner honom inte.
Vad jag vet var han en usel man.
Den värsta sorten.
En mardröm ibland mardrömmar.
En mardröm jag fram tills idag hållit vid liv för att minimera risken,
av att bära det namn jag tilldelats.
Ingenting glömt. Ingenting förlåtet!
När vi ändå är samlade kan väl konstateras,
att han dog en demokratisk död,
en död att begrava.
En ros lade jag i jorden,
för att skilja på rosen och där den låg.
Grät jag,
grät jag tårar av glädje och tog mitt farväl, jag tog mitt farväl.
Grät jag, grät jag tårar av glädje
och tog mitt farväl, jag tog mitt farväl.
Jag väntar på att du ska dö, vi ses på din begravning.
Jag väntar på att du ska dö, vi ses på din begravning. "

Daniel Boyaciuglu

det är officielt höst. det är grått ute, det regnar och i högtalarna går ani difranco.